Jag tänker på dansken Per Hiul.
Han tjänstgjorde som mekaniker vid Kastrup under andra världskriget. Genom sitt arbete med översyn av tyska flygplan hade han någorlunda lärt sig diverse instrument och funktioner på planen, gagneliga för att kunna hantera dem i luften.
Den 6: e juli 1944 måste han ha sett sitt tillfälle och knyckte helt enkelt en tysk maskin - Heinkel He 111 - med avsikt att undfly det ockuperade Danmark, och satte kurs mot det neutrala Sverige. Starten och luftfärden ut över Öresund gick faktiskt helt enligt hans förhoppningar. Han kanske däremot inte tänkte på det faktum att svenskt luftvärn försvarade gränserna mot främmande flygplan, som inte tydligt visade fredliga avsikter, medelst eldgivning. Hans nyss erövrade plan blev alltså träffat av luftvärnseld och manöverodugligt när han kommit in i svenskt luftrum. Per sökte skydd genom att krypa in längst bak i flygkroppen. Några ögonblick senare kraschade planet på marken, vid Viken utanför Helsingborg. Ur vrakspillrorna kröp en mer eller mindre oskadd dansk ut!
Dumdristigt, modigt, chansartat, desperat, överlagt, intuitivt?
Kanske beundrar jag Pers handlingskraft. Han griper tillfället till synes innan alla eventuellt uppkommande problem, och därtill lösningar, tagit form i hans föreställningar.
En magnifik sorti från det gamla - och en anmärkningsvärd entré till det nya.
Riktigt så dramatiskt startar inte denna blogg, och jag vet inte ännu hur länge den fortsätter.
